Så skapar du ett fiktivt språk utan en lingvistexamen

Du behöver inte vara lingvist för att ge din fantasyvärld ett språk som låter som om det tillhör någon. Du behöver bestämma vad språket ska användas till, välja en liten uppsättning ljud och en stavelseform, bygga ord av några få rötter och skriva ner varje ord du hittar på. Belöningen är en värld där ett namn, en förbannelse eller en hälsning känns som om den kommer från ett folk med en historia, och där språket förblir detsamma från kapitel ett till kapitel fyrtio.

Det här är en del av det större arbetet med världsbygge. För enbart namn, se så skapar du fantasynamn, och för hur ett folks värderingar formar dess tal, se världsbygge: kultur.

Bestäm vad språket ska användas till

Wikipedia definierar ett konstruerat språk, eller conlang, som ett språk som en person eller grupp har tagit fram för ett särskilt syfte, till skillnad från språk som växer fram ur mänsklig interaktion. Det sorterar dem efter syfte, och den kategori som passar en roman är det artistiska språket, skapat för estetiskt nöje, inklusive hemliga och mystiska språk. Det beskriver också ett ”naturalistiskt” conlang som ett som efterbildar verkliga språk, med deras sätt att förändra ljud, ord och grammatik över tid.

Två frågor avgör det mesta av dina val. Kommer en rollfigur någonsin att tala språket i en scen, eller möter läsarna bara namn och några fraser? Och ska det kännas som en släkting till ett språk som läsarna känner till, eller som främmande? Mark Rosenfelders Language Construction Kit, skriven för dem som vill göra språk till en fantasyvärld eller en främmande värld, noterar att du kan variera hur främmande ditt språk ser ut. Hans eget språk verdurianska är tänkt att se lagom bekant ut, som om det vore en avlägsen släkting till de europeiska språken.

Vad en roman faktiskt behöver

En roman lånar ett språk i stället för att behöva hela språket. Det mest kända fallet visar skalan. David J. Peterson byggde dothrakiska för HBO:s Game of Thrones, utifrån orden och fraserna i George R. R. Martins romaner. Wikipedia uppger att han levererade över 1 700 ord innan inspelningen började och att språket omfattade 3 163 ord i september 2011. Det är en tv-produktion med skådespelare som måste tala det, och samma artikel räknar upp två villkor som han arbetade under: det måste stämma med det som böckerna redan visat, och det måste kunna uttalas av ensemblen.

Din bok har sin egen version av de villkoren. Den har namnen och fraserna som redan finns i ditt utkast, och den har läsare som måste säga orden i huvudet. Bygg det som nästa scen berör, och låt resten av språket förbli en privat resurs som får ytan att kännas djup.

Steg 1: Börja med ljuden

Rosenfelder anger arbetsordningen som språkets ljud, sedan ordförrådet, sedan grammatiken och sist ett alfabet. Han säger att ordningen spelar roll: att arbeta baklänges, skapa en text och sedan hitta på en grammatik som passar, leder till ett verk som är inkonsekvent. Hans varnande exempel är Hergés syldaviska i Tintinböckerna, som hittades på i bitar efter behov, så att ingen konsekvent fonologi eller morfologi går att utläsa ur fragmenten.

Han nämner också nybörjarens ovana som du bör undvika. Icke-lingvister börjar ofta med alfabetet och lägger till några apostrofer och diakritiska tecken, vilket tenderar att ge något som ser alldeles för mycket ut som engelska, har fler ljud än nödvändigt och som inte ens författaren kan uttala. Om främmande språk säger han att Marvel Comics lösning är att strö ut apostrofer, och att du kan göra bättre genom att tänka på formen på talarnas munnar och kroppar.

En praktisk ljudpalett är kort: en handfull konsonanter och vokaler som du kan säga, där några vanliga ljud lämnats utanför. Petersons arbete visar hur det känns i praktiken: Wikipedia citerar hur han beskriver dothrakiskans ljud som en blandning av arabiska (minus de karakteristiska faryngalerna) och spanska, och räknar upp estniska, inuktitut, turkiska, ryska och swahili bland hans inspirationskällor. Du kopierar inte ett språk, du lånar en smak och fastställer sedan dina egna regler.

Steg 2: Fastställ en stavelseform

Rosenfelder säger att begränsningarna för vilka ord som kan förekomma gör mycket för att ge ett språk dess karaktär. Engelsktalande vet att blick och drass skulle kunna vara ord och att vlim och mtar inte skulle kunna det. Han rekommenderar att man börjar med ett särpräglat stavelsemönster och ger verkliga exempel: japanskan tillåter bara (K(y))V(V)(n), medan quechua tillåter (K)V(K). Båda låter som sig själva eftersom mönstret är snävt.

Skriv ditt som en formel innan du hittar på några ord. Om varje stavelse är en konsonant, en vokal och ibland en slutkonsonant, kommer namn som Tomar och Keli att kännas släkt utan någon ytterligare ansträngning. Lägg också till en betoningsregel. Rosenfelder påpekar att betoningen i engelskan är oförutsägbar och att ett påhittat språk tenderar att fungera så om du inte bestämmer något annat.

Steg 3: Bygg ord av rötter

Att hitta på hundra ord i ett svep, varnar Rosenfelder, leder till att inspirationen tar slut eller att alla ord låter likadant. Gör en kort lista med rötter för de idéer som din värld vilar på, som vatten, väg, salt, sorg och ed, och härled sedan resten.

Han listar avledningar som mångfaldigar en rots användbarhet: ett suffix för den som gör något, ett för en plats, ett för en samling, ett för ett diminutiv. Hans exempel är stridsman och bibliotekarie, matsal och boksal (bibliotek), skog och ordskatt (ordbok). Ett språk som byggs så får en släktlikhet, och en läsare som möter salt och ett ord för saltvägen anar sambandet utan att få veta det. Om du använder en slumpmässig ordgenerator påminner han om att ljud inte är lika vanliga i naturliga språk: engelskan har många fler t än f.

Steg 4: Håll grammatiken liten

Rosenfelders varning är att om du stannar vid en ordlista och ett alfabet har du sannolikt byggt en omständlig kod för engelska. Lite grammatik rättar till det, och en roman behöver bara lite:

• Ordföljd. Han noterar de sex möjliga ordningarna för subjekt, objekt och verb, med exempel: SVO på engelska och swahili, SOV på latin, quechua och turkiska, VSO på walesiska. Att välja en mindre bekant ordning ger varje replik en annorlunda rytm när du översätter ord för ord.
• Pluralis och pronomen. Bestäm hur pluralis markeras och om det finns ett särskilt ord för ”du” när man talar till en överordnad.
• Tempus. En enda markör för förfluten tid räcker för att börja.

Han visar också hur mycket det finns att välja bland: kasus i stället för prepositioner, genusklasser som inte är maskulinum och femininum (swahili har åtta, och algonkinska språk skiljer levande från icke-levande) och adjektiv som behandlas som verb, så att ”den röda muren” blir ”den rodnande muren”. Välj en eller två egenskaper som passar ditt folk. En kultur som värderar artighet, som i inlägget om världsbygge: kultur, kan markera hövlighetsformer på varje substantiv, som japanskan gör.

Steg 5: Stava det enkelt

Rosenfelder avråder från att vara kreativ med stavningen. En bisarr ortografi är, säger han, sannolikt ett försök att pigga upp ett fonetiskt system som inte visade sig vara intressant annorlunda än engelskan. Arbeta med ljuden först och stava dem på ett rakt sätt. Han påminner också fantasyförfattare om att tänka på hur engelsktalande läsare kommer att förvanska dina ord, och håller upp Tolkien som förebild: han stavade quenya som om det vore latin och undvek riktigt svåra stavningar. Om du använder ett diakritiskt tecken, ge det en enda betydelse och behåll den.

Vad Tolkien visar om varför det fungerar

Tolkien påbörjade sitt första alviska språk omkring 1910 och omstrukturerade dess grammatik flera gånger tills det nådde sitt slutliga skick, enligt Wikipedia, som nämner finskan som en viktig inspirationskälla. I sin föreläsning ”A Secret Vice” från 1931 citeras han säga att ”skapandet av språk och mytologi är besläktade funktioner”. Lärdomen för en romanförfattare är att ett språk och en värld växer tillsammans: varje ord du myntar är ett litet faktum om folket som myntade det.

Håll en ordlista och visa språket sparsamt

Rosenfelders regel är att aldrig skapa ett ord utan att lägga till det i ordlistan, i alfabetisk ordning, vilket hindrar att ord går förlorade och att de av misstag blir homofoner. Han föreslår också att man skriver exempelmeningar med glosor, eftersom varje mening är ett tillfälle att utveckla ordförrådet och visa kulturen.

På sidan visar du språket som du skulle visa vilket världsbygge som helst: ett ord i dialog som sammanhanget gör begripligt, ett namn vars betydelse en rollfigur förklarar en enda gång. Dothrakiskan nådde en tv-publik, och en detalj från Wikipedia-artikeln visar disciplinen: dothrakerna själva har inget skriftsystem, så det finns ingen dothrakisk skrift att uppfinna.

Vanliga frågor

Hur börjar jag skapa ett språk till min fantasyvärld?

Välj dess syfte, sedan en kort lista med konsonanter och vokaler och ett stavelsemönster. Rosenfelders ordning är ljud, ordförråd, grammatik, alfabet.

Hur många ord behöver ett fiktivt språk?

Bara de ord som din bok använder. Peterson byggde tusentals för tv, men en roman behöver de ord och fraser som dess scener berör.

Måste jag kunna lingvistik?

Nej, men det hjälper att läsa en grundläggande guide i fonetik eller grammatik. Rosenfelders kostnadsfria Language Construction Kit är skriven för skönlitterära författare och hobbyister.

Ska jag hitta på ett nytt alfabet?

Bara om berättelsen behöver ett. Rosenfelder råder att stava ljuden på ett enkelt sätt, och dothrakiskan visar att ett folk inte alls behöver ha någon skrift.

Hur hindrar jag mina påhittade ord från att motsäga varandra?

Anteckna varje ord på ett ställe när du myntar det och kontrollera nya ord mot listan.

Där Musael passar in

Den som hittar på ett språk och håller det konsekvent blir någon som läsare litar på med ett påhittat ord. I Musaels kodex för värld och rollfigurer kan ett ord, en fras eller en sed vara en begreppspost bredvid de personer och platser som använder den, med anteckningar om vad den betyder och var den kommer ifrån. När namnet dyker upp i manuset räknar posten omnämnandet, så att du ser var varje ord förekommer, och kontinuitetskontroller jämför det du har antecknat i en post med vad manuset säger. Din plan rymmer berättelsen runt språket, och orden förblir dina att skriva.

Källor

• Mark Rosenfelder, ”The Language Construction Kit” (sounds, lexicon, grammar and writing chapters): zompist.com
• Wikipedia, ”Constructed language”: wikipedia.org
• Wikipedia, ”Dothraki language”: wikipedia.org
• Wikipedia, ”A Secret Vice” (Tolkien's 1931 lecture): wikipedia.org
• Wikipedia, ”Quenya”: wikipedia.org